Gick ut ensam en morgon för att släppa Bella sista gången för säsongen. Det är något speciellt med att gå ut själv. Trivsamt och lugnt. Pulsade i snön en bit och släppte sen Bella. Hon gjorde ett par väldigt fina sökrundor. Efter en runda kom hon fram till mig, gav en svansviftning för att sen söka ut i en ny riktning.

Jag såg faktiskt inga spår alls i skogen trots att jag såg 5 rådjur från bilen på väg ut.

Satte mig på ryggsäcken och käkade frukost. Så jäkla mysigt! Bella fortsatte med söket.

Vi hade en härlig stund i skogen men inget djur att driva. Lite synd så här på säsongens sista släpp.

Väl hemma la jag bössan på tork då den var väldigt insnöad. Det var då spänningen steg. ”Var fan är slutstycket?” Ut i bilen och kolla men inget där heller. Förstår då att jag måste ha tappat det i skogen. Så det vara att dra iväg igen! Paniiiiik!!!!

Började tänka till ordentligt när jag hade kollat det sist och vet att jag märkte att det kommit in mycket snö vid ett tillfälle på en stig då Bella hade skällt inne i skogen och jag tänkte att jag kanske skulle göra mig beredd. Kom fram till att det mest troliga är att det åkt ut där. Gick stigen tillbaka in i skogen och hinner samtidigt boka in Stina och hennes duktiga spårhund Caos, som troligen skulle markera metall.

Hjärtat slog och stressnivån var hög nu. Planerade att ringa min kompis Madde som jobbar på Interjakt för att be om hjälp med hur man kan lösa detta.

Knatade på och kom fram till den plats där jag kommit ut från skogen ut på stigen. Att gå i skogen och leta insåg jag skulle vara helt lönlöst! Andades, försökte stressa ned och försökte tänka logiskt! Hur ser spåret av ett slutstycke ut i snön? Om jag skulle beskriva det för ett barn hur skulle jag beskriva det? Hur lägger det sig i 3 DM snö? Tänkte så och började sakta gå stigen tillbaka. Såg på mina fotspår när jag hade stannat och hittade platsen där jag funderade på att ladda bössan. Stod och funderade på hur spåret kunde se ut och ser då ett konstigt spår bredvid mina fotspår. Sticker ner handen och blir helt överlycklig när jag känner att det är slutstycket!

Vilken galen tur! Jäklar vad skönt! Jäklar vad klantigt av mig! Detta ska ALDRIG mer hända! Men så spännande var säsongens sista hundjakt för mig!

Var tvungen att testa att släppa ner slutstycket för att se hur det föll och hur spåret såg ut igen.

Hade hoppats på en helt annan spänning! Nu blir det ett par har- och rävjakter i februari.

På kvällen hade Jägareförbundet Uppsala kretsrådsträff. Det var en jättebra kväll med bra föreläsare från förbundet men även av den kille som blev skjuten i höften under en jakt. Det fick oss alla att tänka till en del.

Det var kul att träffa styrelsen och många andra som jag har lärt känna vis SJF. Berättade för några om mitt missöde med slutstycket. Känns ändå lite bra att jag är långt ifrån ensam om att ha tappat slutstycket i skogen. Tack för det!

Ses i skogen! /Sanna