Jaktligt och Hjärtligt

Träffade några ur mitt nya jaktlag klockan 7.00 i morse vid jaktkojan. Dags att släppa hundar på vildsvin. Så kul att hundjakten äntligen är här! För min del har det blivit en del vak av gris och det är kul och mysigt men nu ska det bli skönt med lite mer action!

Första såten fick jag ett pass vid vägen. Jaktledaren sa att djuren i princip hamnar i knät på en där. Jo men visst var det så. Först kom en bock som stöttes av en av hundarna. Kanske 8 meter från mig. Jag stirrade och när den väl fick syn på mig så fick den en smärre chock och kastade sig tillbaka. Ett par minuter efter dök en liten galt upp på samma ställe. Jag försökte lyfta bössan sakta och tyst men den lilla rörelsen räckte för att skrämma livet ur den också. Surt att ha ett sånt bra tillfälle men att inte få till det. Det var troligtvis för nära.

En i laget hade fullt med grisar på sig och släppte sin äldre mer rutinerade hund på dem. Det tog inte lång tid innan ett skott hördes och en liten galt blev liggande. Vilket lyckopirr det är att få höra skott i skogen.

Solen värmde och efter den såten kopplades hundarna och vi tog en fika.

Sen dags för nästa såt. Jag satt i en skogskant och hade en öppning bredvid. När jag gick igenom så såg jag massor med grislegor och spår. Sen fort något iväg bakom ryggen på mig och det var troligen en gris som jag eller jaktledaren stötte. Satt där ett par timmar och njöt av att vara i skogen. Olika hundar jobbade på. En av hundarna följde en gris som sprang över nästan hela jaktmarken och sen tillbaka. Troligtvis var det en sugga som några av jägarna sedan sprang på. B hade suggan på grusvägen, 30 m framför sig stående med bredsidan mot henne. Men suggor skjuter vi ju inte så hon fick springa vidare.

Jag hade en ko med kalv traskandes förbi och en av de andra såg också ko, kalv och en skaplig tjur. Så kul att det rör sig i skogen! Den där tjuren träffar jag gärna på under älgjakten.

Ja, nu är jag hemma igen så där skönt trött i kroppen och knoppen som man blir efter en heldag jakt. Det var ju en härlig dag med mycket djur på fötterna, bra hund och trevliga jaktkamrater. Det känns bra inför höstens jakter.

Sonen är uppe hos kusinerna i Västerbotten och jagar älg. När jag fick se foto från hans pass så blev jag riktigt avis. Så galet fint där uppe. Men jag antar att han inte har skjutit. Borde ha fått foto på ”snap” då. Men jag håller tummarna för honom! /Sanna

Då lämnar vi Bruksvallarna med 3 ripor och en hare i bagageluckan och en upplevelse rikare.

Några av vårat gäng gick upp tidigt i morse och jagade hare. Stefan släppte sin smålandsstövare Bella.  Hon fick upptag efter 10 minuter och drev i ca 2 timmar. Figge fick skjuta en hare…Bellas första hare för i år.

Vi tackar Stefan Knutsson för en otrolig upplevelse med all inklusive! Och tack till Tomas Ripa och dina duktiga hundar.

//Madde

I går efter jobbet åkte jag och min kollega till en skjutbiograf. Har varit på en förut några gånger.

Sjukt nyttigt att testa snabba skott i olika lägen. Jag sköt ca 75 skott 🤤

Man testar och avlossa skott man aldrig skulle avlossat i verkligheten. Så…har ni inte testat förut? Gör Det!

//Madde 

Återvänder hem från ännu en fantastisk ripjakt i fjällen. Även denna gång kommer jag hem utan ripa. Då kan man ju undra hur jag ändå kan vara så nöjd?

Svaret är enkelt! Att få möjlighet till den vackra och mäktiga naturen i våra svenska fjäll är en ynnest. Att få se dessa krutpaket till hundar aktivt söka över dessa vidder och sen visa oss jägare genom att stå var fågeln finns är fascinerande. Att få göra detta i samvaro av andra människor som delar jakten och naturen som intresse förgyller det hela!

Att få skjuta en ripa för en stående hund skulle vara grädde på moset, så klart. Men detta mos är förbaskat bra ändå. Så trots min bom på ripa så är jag ändå så glad och överväldigad över denna vecka. 

Jag förstår också att ripjakt med stående fågelhund kallas för jakten Formel 1. Trots mitt ointresse och min okunskap om bilar så fattar jag innebörden i liknelsen. 

Frysen har jag fyllt med öring, röding och kantareller. I kylen står en stor burk med hjortronsylt. Allt detta-en gåva från naturen. 

Kanske har jag också gjort en god gärning, att detta år då ripantalet är lågt, faktiskt inte fylla frysen med ripa. Det kommer fler ripor till nästa år och då återvänder jag. För detta är en jakt jag inte vill missa. Med eller utan ripa….

Bara det att sticka ut och fiska en kväll-total sinnesro! Dessutom att ha en egen fjällguide ( som här hjälper mig att dra loss draget som fastnat).

Jag är så tacksam! Tack! Nu är det dags att ladda om inför höstens jaktliga och hjärtliga äventyr! /Sanna 

Selfie med röd/vit irländsk setter:

Idag fick jag låna Staffans hund Pajazzo. Barbros hundar hade vilodag och Staffan behövde också vila. Tack och lov följde Birger-vår fantastiska jaktguide med mig. Tror annars att jag hade gått vilse direkt.

Så vi tog hunden och traskade iväg upp mot fjället. Släppte hunden på öppna ytor på väg upp mot fjället. 

Underbart väder med solsken och vindstilla. 

På väg upp strax nedanför fjälltoppen markerade hunden kraftigt att det fanns fågel. Vi släppte och han sökte. Till slut stod han. Sååå underbart! Han stod som fastfrusen och tittade ner i en buske. Jag såg ingen fågel och trodde hunden hade fel. Men mammas ord ringde i bakhuvudet- ”Lita alltid på hunden”. Trots att jag tvivlade, fällde jag ner hörselskydden. Vi stod som fån vid busken och inget hände. Till slut fick Birger smyga ner, krypande och ruska i en pinne som låg i busken. Han hade sett ripan i busken. Spännande att få osäkra bössan. Sen for den iväg och jag fick äntligen avlossa skott efter flygande ripa. Tjohooo! Två skott drog jag men ripan flög lyckligt vidare. Fan! Glömde framförhållningen mitt i all spänning. Men krutdoft och pangar piffade i alla fall upp lite. 

Sen knatade vi upp mot fjället. Jäklar vad jobbigt. Det var brant och svettigt!

Hunden fick gå i koppel i väntan på kalfjäll. Plötsligt lyfter en stor kull ripa bredvid oss. Konstigt att de var så lättstötta när den där nere tryckte så hårt. Missade denna chans också men så fantastiskt att se ripor flyga. 

Sen kämpade vi oss upp till toppen. När man väl är där uppe så är det ju värt allt slit! Kalfjället är underbart. Vila och fika och sen släpptes Pajazzo igen.

Galet härligt!

Ingen mer ripkontakt dessvärre och en tuff vandring ner i ris, snår och skog och ingen kontakt med fågel.

Kom sen ner till kojan där Staffan och Barbro hade förberett middagen. Jag hade lagt lite vildsvinskött i marinad som vi stekte på murrikkan. Mums!

Nu är benen sega och fötterna ömma men jag är nöjd över en superdag på fjället. Duktig hund och riktig proffsig vägvisning av Birger.

Även denna natt kommer jag att sova gott. Älskar livet här i fjällvärlden bland ripor, renar och samer. /Sanna 

Det är ju galet underbart att vara i Lappland. Naturen är så fantastisk och det känns som om jag är i mitt rätta element. Måste ha varit lapp i mitt tidigare liv. 

Jag är så tacksam för Barbro som har bjudit in mig till detta! För mig är det andra året här uppe. 

Ripjakten börjar inte förrän fredag men vi har haft två dagar på att ladda inför jakten. Laddat har vi gjort genom att fiska, vandra i fjällen, plockat kantareller, plockat hjortron och njutit av renarna. Jag fullkomligt älskar att gå på fjället och stöta på renar. 

Första kvällen lade vi nät tillsammans med vår personliga fjällguide-den fantastiska Fjällmannnen som låter oss bo hos honom. 

Vi fick 14 fiskar, mest öring och några vackra rödingar. Jag fick en snabbkurs i fiskrensning så nu är jag är proffs! 

Första gången i mitt liv har jag plockat hjortron. Även bären är vackra. Jag fick sen hjälp att koka sylt av de proffs jag hänger med här. 

Bara det att kunna fylla vattenflaskan i en bäck är ju häftigt!

Barbros hundar har också laddat upp genom att känna sig för i terrängen. De och vi är redo för jaktpremiären imorgon. 

Lilla valpen Dustin Brown får lära sig av den rutinerad Angus som förs av Barbro. 

Skitjakt på er alla ripjägare! /Sanna