Återvänder hem från ännu en fantastisk ripjakt i fjällen. Även denna gång kommer jag hem utan ripa. Då kan man ju undra hur jag ändå kan vara så nöjd?

Svaret är enkelt! Att få möjlighet till den vackra och mäktiga naturen i våra svenska fjäll är en ynnest. Att få se dessa krutpaket till hundar aktivt söka över dessa vidder och sen visa oss jägare genom att stå var fågeln finns är fascinerande. Att få göra detta i samvaro av andra människor som delar jakten och naturen som intresse förgyller det hela!


Att få skjuta en ripa för en stående hund skulle vara grädde på moset, så klart. Men detta mos är förbaskat bra ändå. Så trots min bom på ripa så är jag ändå så glad och överväldigad över denna vecka. 

Jag förstår också att ripjakt med stående fågelhund kallas för jakten Formel 1. Trots mitt ointresse och min okunskap om bilar så fattar jag innebörden i liknelsen. 

Frysen har jag fyllt med öring, röding och kantareller. I kylen står en stor burk med hjortronsylt. Allt detta-en gåva från naturen. 



Kanske har jag också gjort en god gärning, att detta år då ripantalet är lågt, faktiskt inte fylla frysen med ripa. Det kommer fler ripor till nästa år och då återvänder jag. För detta är en jakt jag inte vill missa. Med eller utan ripa….


Bara det att sticka ut och fiska en kväll-total sinnesro! Dessutom att ha en egen fjällguide ( som här hjälper mig att dra loss draget som fastnat).


Jag är så tacksam! Tack! Nu är det dags att ladda om inför höstens jaktliga och hjärtliga äventyr! /Sanna 

Selfie med röd/vit irländsk setter: