Jag är en poppis tjej. Hos myggorna i alla fall! De fullkomligt älskar mitt blod. Så att sitta ute och vaka gris denna period är en stor utmaning för mig. Kärleken är nämligen inte besvarad. Jag hatar myggor!!! 

Fördelen med denna årstid är dock att jag faktiskt inte fryser. 

Ikväll satte vi oss i kojan. Jag och min son. Han fick inte ett enda myggbett men jag har svullna händer av alla bett. 


Det är så speciellt att sitta och vaka i kojan. Man får en känsla av att här i skogen är det helt dött, det kommer aldrig att komma någon gris. Sen är det galet spännande när man hör det välbekanta knakandet. För grisar hörs alltid. Trodde jag. Tills ikväll. Sitter där och glor när plötsligt en stor kull med kultingar traskar in. Jag hade inte alls hört dem. Kanske för att 1000 myggor surrade i mina öron? Dessvärre måste suggan ha stått i närheten och känt vår vittring eller möjligtvis hört mig lyfta bössan. Kultingarna traskade iväg åt samma håll de kom ifrån innan de ens hade fått smaka av majsen. 

Den mest glupska kultingen dröjde sig kvar ett par sekunder och ville inte slita sig från maten. Det hade kunnat bli hens död om jag hade varit lite smartare. Men det var jag inte. Jag tänkte: ”Ja, ja, de där kommer tillbaka om 10 minuter. Men det gjorde de inte. Så efter 45 min blev vi sura och stod inte ut med myggen utan åkte hem. 

Men nu vet jag ju att de kommer fram i hyfsad bra tid. Så nästa vecka vet jag vad gör varje kväll. 

Hör av mig! /Sanna