Min mamma var den som tog jaktintresset till familjen. Min morfar och hans far har alltid haft jakten med sig. Även de hade den korthåriga taxen som intresse och förde över kärleken till den till min mamma. Så vår första tax införskaffades när jag var 3 år. Sen dess har det alltid funnits en eller fler taxar i vårt hem.
Mamma hade hunden som intresse och sköt inga djur då hon inte gillade att skjuta. Pappa fick stå för den biten. Ett antal taxar har vi följt genom åren. De har gjort allt från att åka i dockvagn till att jaga rådjur.
Min första rådjursjakt var jag med på när jag var 5 eller 6 år. Mamma och min syster gick med taxarna och släppte en av dem som började driva rådjur. Två rådjur sprang mot mig och pappa och ett blev skjutet. Jag tyckte så klart att det var både kul, spännande och lite läskigt.
Sen dess har jag hängt med till och från under min uppväxt. Jag tog jägarexamen när jag var 18 eller 19 år och hängde med då och då i pappas jaktlag. Var jag inte med på jakten fick jag ibland bli hämtad för att koppla en av våra taxar när de skjutit rådjur för henne och pappa inte hann fram i tid. Hon släppte in fram någon utanför familjen. Taxar är små men ack så stora i såna lägen. Där stod 3-4 karlar runt rådjuret och kunde inte gå fram.
Själv har jag ingen egen tax även att det var nära att jag köpte en när jag var 22 år. Men då stack jag till London istället. Fast kanske är det ingen slump att jag har fallit lite för den slovenska kopoven.
Hittade ett gammalt foto från en jakt med en av våra taxar. Jag var i 20-års åldern och levde ett glatt studentliv då. Just den perioden var jag inte med på så många jakter utan hängde mest på krogen och jagade något helt annat.
Jag har samma bössa då som nu. Jag fick den av pappa. Han sa att om jag klarade provet för lerduvor på en gång skulle jag få en hagelbössa. Å, det klarade jag såklart!
Tänk, att på den tiden fanns det inte jaktkläder för tjejer. Jag vet att jag fick köpa ett par väldigt små byxor (herrstorlek) som affären inte blev av med. Fick dem för en billig peng.
Det är sååå skönt att det finns specifika damkläder nu. Det är hemskt att behöva gå runt i kläder som inte sitter bra. Jag vet att jag skrev en insändare i ”Jaktmarker och Fiskevatten” då för att jag var sur att det inte fanns damkläder för jakt.
Snart är det helg-ut och jaga med er! /Sanna
26 november, 2016 at 07:39
Herregud, vad jag känner igen mig i ditt inlägg 🙂 Känns som vi har haft en likadan jakt karriär!
Och som du skriver vad det gäller utvecklingen av utrustning och kläder för damer/tjejer, nu finns det hur mycket som helst att välja mellan. En annan sak jag tänker på är att när jag började jaga är det här med användandet av hörselskydd… I bästa fall hade man några hårda obekväma gula öronproppar eller fetvadd när man tränade på skjutbanan, men när jag jagade så fanns det inte på tal att använda hörselskydd och det var ingenting jag reflekterade så mycket över då, men det har sannolikt inte varit bra för hörseln…
Känner du igen dig, eller du har varit bättre på att skydda dig?
GillaGilla
26 november, 2016 at 07:54
Ha, ja det där med hörselskydd kommer jag verkligen ihåg. Ingen använde det under jag. Jag hade små gula ploppar i öronen om vi sköt lerduvor. Annars ingenting. Det är lite annat idag. Så roligt att du känner igen dig. /Sanna
GillaGilla
13 april, 2018 at 17:22
Hej, sågning kommentar nu. Nja jag har nedsatt hörsel på höger öra och sköt mängder med lerduvor när jag var 20 år. Utan hörselskydd.
GillaGilla