Jaktligt och Hjärtligt

När jag rullar in i den lilla fjällbyn i Södra Lappland och fjällen visar upp sig, hisnar det av pirr i magen. Älskar känslan! Landar in och installerar oss ett par dagar före premiären. Så skönt! Min systerson Emil är med och har ripjaktsabstinens efter att ha rest runt i Australien förra året. Älskar att jakten förenar människor och det kanske inte är så troligt att min systerson annars skulle tillbringa en vecka semester med sin moster.

Premiärdagen börjar lite trögt och det är renar på fjället. En liten renflock stöter upp en orrtupp och vi misströstar. Men strax efter det får vi uppleva det där underbara med att Milton plötsligt står. Stadigt och stabilt! Vi laddar bössorna och smyger upp bakom honom. Jag skickar honom på avance och en stor kull med ripor lyfter. Vi är ivriga och skyttet inte det bästa men Emil fäller Miltons första ripa och glädjetjut hörs från oss över hela fjället. Jag lovar Emil en flaska champagne (han vill säkert ha nåt annat). Vi klappar och pussar på Milton. Tar massor med foton. Men han vill iväg och jaga igen…..Det blir fler situationer och jag är galet stolt över Milton.

Dagen efter har vi vilodag för att vänta in nästa sällskap, Jossan och Jonathan och deras flock. Med dem kör vi tre dagars jakt sen vilodag. Sen ett par dagar till! Ibland tillsammans men vi delar även på oss och Emil får gå med en av Jossans hundar. Stiria som vi har jagat med så många gånger. Den damen fortsätter att leverera.

Vi får en dryg veckas fantastisk jakt och fjällvistelse. Massor med god mat och trevligt sällskap. För mig är det viktigt att under en ledighet njuta av god mat och dryck.

Efter nästan två veckor där åkte jag vidare ner mot Hedeviken och Sonfjällscampen. Där mötte vi upp ett gäng härliga människor och även Moa och Klasse kom dit. Där njöt vi av sällskap och mat över öppen eld. Ljuvligt. Atmosfären på Sonfjällscampen är helt underbar.

Självklart blev det mer ripjakt och med det en ny jaktbekant. Ida och hennes pointergrabbar. Sååå roligt! Vi fick en härlig jaktdag tillsammans där vi fann en del skogsfågel men fick inget mer än upplevelsen hem.

När söndagen kom åkte de flesta vidare men jag stannade ett par dagar till. Fick möjlighet att åka till Evelina och jaga en dag med henne i Ljungdalen. Evelina är en fantastisk tjej och mycket duktig och erfaren jägare. Det var till henne jag åkte 2015 för att första gången prova på det här med ripjakt. Och som ni vet föll jag pladask för denna jaktform. Därför kändes det extra roligt att få jaga med henne igen och nu med egen hund dessutom. Evelina driver ett jaktföretag som heter Joy Event.

Vi började jaga i regn men sen kom solen fram. Vi stötte lite skogsfågel i början innan hundarna hann på dem. Men sen plötsligt stod Evelinas engelska setter Wixen och vi går på. En tjäder lyfter framför Evelina som inte skjuter. Konstigt tänker jag som då avlossar skott mot fågeln. ”Bra att du sköt!” skriker Evelina. ”Min bössa klickade”! Så jäkla typiskt! Jag vet att hon hade träffat för hon är en duktig skytt. Men detta klick gjorde att jag fick den stora glädjen att skjuta min första tjäder. Såååå galet roligt!

Hundarna jobbade mycket bra. Vi njöt av vacker natur och fina samtal. Jag är Såå tacksam över denna jakt tillsammans. Stort tack Evelina!

Ja, sen är det liksom slut på det roliga. Detta äventyr i fjällen som jag har sett fram emot så mycket. En tomhet infinner sig när jag rullar hemåt och ju mer söderut jag kommer desto mer trafik blir det. Med den en ökad stress och irritation som jag har varit utan i nästan tre veckor. Det där lyckopirret som känns i magen när jag rullar in lilla fjällbyn känns plötsligt avlägsen.

Nu blir det annat fokus. Kommer att fortsätta att jaga fågel här hemma och snart börjar klövviltsjakten och den ser jag fram emot. Men visst finns det lite planer på att hitta en lucka i kalandern att fylla med en fjällresa……

Stort tack till alla fina som har varit med på denna resa. Stort tack för all gästfrihet. Speciellt till Fjällmannen som alltid tar emot oss med öppna armar. Du är guld värd!

Stort tack Milton som äntligen visat att du verkligen kan. Min fina och speciella hund. Så mycket som vi har varit med om dessa fyra år. Men nu sitter allt som en smäck och det är andra jaktsäsongen utan skador och dina ben som verkligen utsätter sig för påfrestning håller bra. Det är ingen självklarhet efter skadan (Infraspinatus) för två år sen.

Tack också Bella som alltid och med glädje hänger med på allt! Vilka hundar vi har!

Vill också säga att jag är enormt tacksam över möjligheten att få jaga på statens mark. Fantastiskt att vi får köpa jaktkort och därmed få möjligheten till denna fantastiska jaktform i fjällmiljö. Tack!

Alltså, man häpnar av vackerheten!